När du klickar på en länk börjar webbläsaren tolka en webbadress och hämta innehåll från en server. Processen sker ofta på bråkdelen av en sekund, men omfattar flera steg: adressen läses, ett domännamn kopplas till en server och ett eller flera meddelanden skickas mellan webbläsaren och webbplatsen. Om adressen leder vidare till en annan plats kan en omdirigering också ingå.
Webbadressens olika delar
En webbadress, även kallad URL, består av olika delar som var och en fyller en funktion. I adressen https://exempel.se/artiklar?ämne=webb anger https protokollet, exempel.se domännamnet, artiklar sökvägen och parametern efter frågetecknet ytterligare information. Alla adresser innehåller inte samtliga delar, men strukturen hjälper webbläsaren att hitta rätt resurs.
Adressen https://beges.nu/ illustrerar en kort URL med ett säkert protokoll, ett domännamn och ett avslutande snedstreck. Det är domännamnet som människor oftast känner igen och skriver in, medan webbläsaren använder hela adressen för att begära en specifik sida eller resurs. Ett snedstreck i slutet kan markera att adressen pekar på en katalog eller en webbplats startsida.
Från domännamn till server
För att kontakta en webbplats behöver webbläsaren veta vilken server som är kopplad till domännamnet. Den frågar därför en DNS-tjänst, som fungerar ungefär som en katalog och översätter domännamnet till en IP-adress. IP-adressen anger var på nätverket servern kan nås. Webbläsaren kan använda information som redan finns sparad lokalt, eller göra en ny DNS-förfrågan.
När serverns adress är känd upprättar webbläsaren en anslutning. För adresser som börjar med https skyddas kommunikationen med TLS. Webbläsaren och servern kommer överens om kryptering, så att informationen som skickas mellan dem skyddas under överföringen. Därefter skickar webbläsaren en HTTP-förfrågan, där den bland annat anger vilken resurs den vill hämta.
Serverns svar och sidans innehåll
Servern svarar med en statuskod och, när det är relevant, innehåll som HTML. Koden beskriver kortfattat resultatet av förfrågan. En kod i 200-serien betyder i regel att begäran har hanterats, och webbläsaren kan då börja tolka sidans HTML. Den kan samtidigt hämta fler resurser, till exempel formatmallar, bilder och skript, som behövs för att visa sidan.
Webbläsaren sätter ihop dessa delar och presenterar dem på skärmen. Vissa resurser kan hämtas parallellt, vilket gör att sidans innehåll ofta visas stegvis. När sidan innehåller länkar kan varje länk leda till en ny webbadress och starta en liknande kedja av förfrågningar.
Vad en omdirigering innebär
En omdirigering innebär att servern svarar med information om att webbläsaren ska gå vidare till en annan adress. Svaret innehåller då vanligtvis en statuskod i 300-serien och den nya adressen. Webbläsaren följer anvisningen och skickar en ny förfrågan. I adressfältet visas normalt den adress som nås efter omdirigeringen.
Omdirigeringar används när en webbplats byter sidstruktur, när en adress får en ny version eller när besökare ska skickas till en säker HTTPS-adress. Statuskoderna 301 och 302 anger olika typer av vidarebefordran: 301 används för en permanent flytt, medan 302 beskriver en tillfällig flytt. Sådana signaler hjälper både webbläsare och söktjänster att förstå hur adresserna förhåller sig till varandra.
Hela kedjan i korthet
Ett klick leder alltså från länken till en webbadress, vidare till en DNS-uppslagning och en serverförfrågan. Serverns svar kan innehålla själva sidan eller en anvisning om att fortsätta till en annan adress. När webbläsaren har hämtat sidans resurser visas innehållet. Denna samverkan mellan adresser, protokoll och servrar gör det möjligt att navigera mellan webbplatser på ett konsekvent sätt.